Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/84

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
242
LOUISA M. ALCOTT

hem och bli lycklig? Under det han väntade på hennes svar, gjorde han ingenting — men han väntade så ivrigt, att han gick liksom i en feber av otålighet. Slutligen kom svaret och stadgade helt och hållet hans beslut i ett avseende, ty Hanna förklarade på det bestämdaste, att hon varken kunde eller ville. Hennes hjärta var så helt och hållet upptaget utav Betty, att hon aldrig ville höra ordet »kärlek» mera. Sedan bad hon honom bli lycklig med någon annan, men alltid bevara en liten vrå i sitt hjärta för hans innerligt tillgivna syster Hanna. I ett postskriptum bad hon honom icke berätta för Amy, att Betty var sämre, ty Amy skulle komma hem på våren och därför borde man icke göra henne ledsen under den återstående tid hon hade att vara borta, ty om det var Guds vilja, att Betty skulle gå bort, så komme den underrättelsen alltid tids nog. Därför skulle Laurie blott skriva ofta till Amy, för att hon ej skulle behöva känna sig plågad av ensamhet, hemlängtan eller oro.

— Det vill jag genast göra. Stackars liten, jag är rädd för att det blir en sorglig hemresa för henne, och med dessa ord öppnade Laurie sin pulpet med en iver som om skrivningen till Amy hade varit det lämpliga slutet på meningen, som han för några veckor sedan lämnade ofullbordat.

Men han skrev icke brevet den dagen, ty under det han sökte efter sina bästa papper, träffade han på någonting, som förändrade hans beslut. I en låda i pulpeten fann han, instoppade ibland räkningar och affärspapper av olika slag, flera av Hannas brev, och i en annan låda träffade han på tre biljetter från Amy, omsorgsfullt hopbundna med ett av hennes blå band och ljuvt påminnande om de små vissnade rosorna, som lågo inuti. Med en halvt ångerfull, halvt road min plockade han upp alla Hannas brev, slätade ut dem, vek ihop dem och lade nätt in dem i en liten låda i pulpeten; därefter stod han ett ögonblick och vred tankfullt ringen på fingret, sedan drog han långsamt av den och lade in den med breven, låste igen lådan och gick ut att höra högmässan i Stefanskyrkan. Han tyckte nämligen att det var som om han varit