Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/86

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
244
LOUISA M. ALCOTT

snällt och var vänligare mot henne än någonsin. Hans brev voro en sådan tröst, ty breven från hemmet kommo mycket oregelbundet och voro icke hälften så glädjande som hans, då de kommo. Det var därför icke endast ett nöje, utan även en plikt att besvara dem, ty den stackars gossen var så övergiven och behövde bli omhuldad, sedan Hanna envisades att vara så hårdhjärtad mot honom. Hon borde åtminstone ha bjudit till att älska honom — det kunde väl icke varit så svårt — många flickor skulle varit glada, om de haft en så rar gosse, som tyckte om sig; men Hanna bar sig aldrig åt som andra flickor; därför kunde man ju ingenting annat göra än vara mycket vänlig mot honom och behandla honom som en bror.

Om alla bröder bleve lika väl behandlade, som Laurie blev vid den tiden, så skulle det vara ett släkte av långt lyckligare varelser än vad de äro. Amy bannade honom aldrig numera; hon frågade honom till råds om allting; hon var intresserad för allt vad han gjorde, begåvade honom med små förtjusande presenter, som hon själv gjort, och två gånger i veckan skrev hon brev till honom, fulla av livliga berättelser, systerliga förtroenden och roliga skildringar av allt vackert omkring henne. Som få bröder bli så ärade, att deras brev få ligga kvar i systrarnas fickor för att bli flitigt lästa och omlästa, gråtna över, då de äro korta, kyssta, då de äro långa, och omsorgsfullt gömda, som dyrbara skatter, så vilja vi visst icke låta påskina, att Amy gjorde något av allt detta. Men nog blev hon en smula blek och tankfull denna vår, förlorade i hög grad smaken för sällskapslivet och gick mycket ofta ut ensam för att rita av ställen, men hade aldrig mycket att visa då hon kom hem, utan hade troligen studerat naturen i stället, under det hon timtals satt på terrassen i Valrosa, med händerna hopknäppta eller helt frånvarande tecknade någon fantasibild, som kom för henne. Bland annat ritade hon en tapper riddare, uthuggen på en gravsten, en ung man sovande i gräset, med hatten över ögonen, och en flicka med långa lockar, klädd i en elegant baldräkt, promenerande upp och ned i en balsalong, stödjande sig på