intill den lilla kajen, skyndade han sig längs stranden till La Tour, där Carrols bodde i en pension. Uppassaren var förtvivlad över att hela familjen farit ut på sjön — men nej, den blonda, unga damen var kanske i slottsträdgården. Om monsieur ville göra sig besvär att sitta ned och vänta ett ögonblick, så skulle han gå efter henne; men monsieur kunde icke vänta ett ögonblick, utan mitt under uppassarens tal sprang han själv ut i trädgården för att söka reda på mademoiselle.
Det var en vacker gammal trädgård vid den härliga sjöns stränder; kastanjerna susade över ens huvud, murgrönan slingrade sig fram överallt, och tornet kastade sin mörka skugga över det soliga vattnet. I ett hörn på den långa, låga muren stod en bänk, och där brukade Amy ofta sätta sig för att läsa, arbeta eller trösta sig med att betrakta allt det sköna omkring henne. Även i dag satt hon här, med huvudet lutat i handen, och med hemsjukt hjärta och tårfyllda ögon tänkte hon på Betty och undrade varför icke Laurie kom. Hon hörde ej hur han gick tvärs över gången, hon såg ej hur han stannade i valvet, som ledde från den underjordiska gången till trädgården. Han stod stilla ett ögonblick och betraktade henne med nya ögon och såg vad ingen förut hade sett — den milda sidan av Amys karaktär. Allt som omgav henne var ett tyst uttryck av kärlek och sorg; de av hennes tårar fuktade breven i hennes knä, det svarta bandet, varmed hennes hår var uppknutet, det sorgsna uttrycket i hennes ansikte, ja, till och med det lilla ebenholtskorset omkring hennes hals syntes Laurie rörande, ty han hade skänkt henne det och nu utgjorde det hennes enda prydnad. Om han hade hyst några tvivel angående det mottagande, han skulle röna av henne, så blevo de skingrade i samma stund, som hon tittade upp och fick se honom; ty, låtande brev, arbete och allt falla ned på marken, sprang hon emot honom och utropade med en ton av omisskännlig kärlek och längtan:
— O, Laurie, Laurie! Jag visste nog att ni skulle komma till mig!
