efter unge Laurence. Herre min Gud! Det var en sak som jag aldrig har tänkt på!
Med berömvärd grannlagenhet lät den goda damen bli att tala om saken och förrådde på intet vis sin upptäckt, utan bad Laurie hjärtligt och enträget att stanna och uppmanade Amy att njuta av hans sällskap, ty det gjorde henne långt mera gott än all den myckna ensamheten. Amy var ett mönster av lydnad, och som hennes tant var mycket sysselsatt med Florence, blev det Amy som måste underhålla sin vän, vilket hon gjorde med mer än vanlig framgång.
I Nizza hade Laurie aldrig haft någonting för sig, och Amy hade ogillat honom därför; i Vevey däremot var han aldrig sysslolös, utan promenerade, red, rodde eller studerade på det mest energiska vis, under det Amy beundrade allt vad han gjorde och följde hans exempel så långt och så fort hon förmådde. Han sade, att denna förändring berodde på klimatet, och hon motsade honom ej, ty hon var glad att ha samma ursäkt för sin egen förbättrade hälsa och sinnesstämning.
Den stärkande luften gjorde dem bägge gott, och den starka motion de togo framkallade en hälsosam förändring till både själ och kropp. Däruppe ibland de eviga kullarna tycktes de få klarare begrepp om livet och plikten; den friska vinden blåste bort alla hopplösa tvivel, bedrägliga fantasier och dystra dimmor; det varma vårsolskenet framkallade alla slags framtidsplaner, ömma förhoppningar och lyckliga tankar, sjöns klara vatten tycktes tvätta bort allt det förflutnas oro, och de höga, gamla bergen sågo välvilligt ned på dem sägande: »Kära barn, älsken varandra!»
Trots den nya sorgen var detta en mycket lycklig tid — så lycklig, att Laurie icke kunde förmå sig att störa den med ett ord. Han behövde litet tid på sig för att fatta, att hans första och, som han fullt och fast trott, sista och enda kärlek så lätt låtit behärska sig. Han tröstade sig över denna sin skenbara otrohet med den tanken, att Hannas syster var nästan detsamma som Hanna själv, och med den övertygelsen, att det skulle varit honom omöj-
