Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/96

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
254
LOUISA M. ALCOTT

då de kunde tala till varandra icke endast som far och dotter, utan som man och kvinna, vilka kunna och vilja tjäna varandra med ömsesidig sympati likaväl som med ömsesidig kärlek. Här i det gamla biblioteket, som Hanna kallade »sin kyrka», tillbragte hon lyckliga stunder, fulla av djupt begrundande, och från vilka hon alltid kom med friskt mod, återvunnen glättighet och ett mera undergivet sinne; ty föräldrarna, som nyss lärt ett barn att utan fruktan möta döden, höllo nu på att försöka lära det andra att mottaga livet utan förtvivlan eller misströstan och att begagna sig av dess prövningar med tacksamhet och kraft.

Hanna hade även andra hjälpare i de ringa, nyttiga plikter och fröjder, vilka hon så småningom lärde sig uppfatta och värdera. Borstar och torkhanddukar kunde aldrig mera bliva henne så obehagliga, som de en gång hade varit, ty Betty hade presiderat över bägge delarna, och någonting av hennes husmoderliga ande tycktes vila över den lilla dammtrasan och den gamla borsten, som aldrig fingo kastas bort. Då Hanna begagnade dem, ertappade hon sig gnolande på de sånger, som Betty brukade gnola, härmande Bettys sätt att städa och ordna och givande små upphjälpningar här och där liksom systern brukat göra. Detta gjorde, att allt bibehöll en viss anda av trevnad och ordning, och hon hade därigenom gjort första steget till att göra hemmet lyckligt, fastän hon själv icke visste det förrän Elsa med en gillande blick sade:

— Ni lilla omtänksamma varelse, ni har föresatt er, att, såvida ni kan hindra det, icke låta oss sakna det kära bortgångna lammet. Vi säga icke mycket, men vi se det, och Herren skall välsigna er därför, det skall ni få se.

Under de stunder, då Hanna satt och sydde tillsammans med Margret, märkte hon, hur mycket systern hade förkovrat sig, hur väl hon kunde uttrycka sig, hur uppfylld hon var av goda, kvinnliga tankar och känslor, hur lycklig hon var med man och barn och huru mycket de alla gjorde för varandra.