gått omkring och gjort gott, tarvligt klädd och med andliga skrifter i fickan. Men som man ser, var hon icke någon hjältinna, utan blott ett kämpande människobarn, likt hundratals andra, och lät sin natur träda i dagen sådan den var samt visade sig ledsen, elak, sorglös eller energisk allt efter sitt lynnes ingivelser. Det är högeligen aktningsvärt att säga, att vi vilja bliva goda och bra människor, men det bli vi icke med ens, och det fordras en lång strid, en skarp strid, ja, en genomgående kamp för många av oss, innan vi lyckas få ett riktigt fotfäste. Hanna hade kommit så långt, att hon lärt huru hon skulle uppfylla sina plikter; och kände sig olycklig, då hon icke gjorde det; men att göra det glatt — ah, det var en annan sak! Hon hade ofta sagt, att hon önskade utföra någonting storartat, och att det betydde ingenting, huru svårt det än var; och nu hade hon fått sin önskan uppfylld; ty vad kunde vara skönare än att ägna hela sitt liv åt far och mor och försöka göra hemmet lika lyckligt för dem, som de gjort det för henne? Och om svårigheter voro nödvändiga för att öka glansen av försöket, vad kunde vara hårdare för en orolig, ärelysten flicka än att avstå från sina egna förhoppningar, planer och önskningar och glatt leva för andra?
Försynen hade tagit henne på orden och sänt henne det önskade arbetet; men det var icke vad hon hade tänkt, utan någonting vida bättre, ty jaget hade icke någon del däruti. Men kunde hon utföra det? Hon beslöt att försöka, och vid första försöken fann hon den hjälp, jag nyss har omtalat. Hon fick även annan hjälp, och hon mottog den, men icke som någon belöning, utan som en tröst och på samma sätt som »Kristen» mottog den svalka, som det lilla lusthuset erbjöd honom, där han vilade under sin mödosamma vandring, då han klättrade uppför det berg, som kallas »Svårighet».
— Varför skriver du ej mera? Det brukade ju alltid göra dig lycklig, sade modern en gång, då ett anfall av tröstlöshet kom över Hanna.
