Morells, som hyrt sig sommarnöje långt bort på Fjäderholmarne. Det hade passat sig så bra på måndagseftermiddagen.»
»Jag far till Strengnäs, har jag sagt dig», upprepade Fridholm med mycken säkerhet i uttrycket.
»Men det är ju en lång resa. Får jag icke följa med?» invände frun med en ton som icke var utan spår af räddhåga att förtörna herr Fridholm.
»Nej tack, kära Lovisa, affärerna framför allt, utropade mannen och såg ännu tvärsäkrare ut.
»Blif icke ond, Gustaf Adolf. Du vet att du får göra alldeles som du vill», försäkrade fru Fridholm med den allra vackraste undergifvenhet.
»Jag skulle tro att jag har rätt till det», menade herr Fridholm och stannade framför det hus i Storkyrkobrinken, där det äkta paret hade sin bostad.
Gustaf Adolf Fridholm var vid den tiden omkring fyrtio år, en ganska hygglig karl, sade alla som kände honom, och mycket fin och vårdad i sitt yttre. Jag påminner mig honom som en liten rund och skinande herre med ljust hår och ett särdeles väl rakadt ansigte, men hvad jag mest kommer ihåg är den stora guldkedjan med de kolossala guldklimparne och karneolstenarne som skramlade hit och dit på den lille herrns trinda mage. Det är nästan allt jag nu mera kan erinra mig om en person hvilken kanske helt och hållet fallit ur mitt minne, om jag icke händelsevis en gång för några år sedan kommit att i en utländsk tidning läsa en berättelse som genast påminde mig om herr Fridholm och gaf mig anledning att då för allmänheten framlägga följande otroliga historia, hvilken
