Han satt nästan hela dagen hemma hos sin hustru, och hon förklarade, att de hustrur som nödgas sakna sina mäns sällskap stundom hela dagen måste vara bra olyckliga.
Fridholm var icke road af läsning. Tog han uti en bok, kände han sig strax sömnig. Däremot fann han det mycket nöjsamt att tillsammans med sin hustru sitta hela förmiddagen och mången gång också ett par timmar af eftermiddagen vid fönstret för att mönstra alla som passerade Storkyrkobrinken.
»Det är roligt att se på folket», sade han, och hans hustru tyckte detsamma.
När kvällen kom, gingo herr och fru Fridholm på spektaklet eller till sina bekanta eller gjorde de en promenad till Kastellholmen, när det var den vackra årstiden, samt kommo också ej sällan till Djurgården, isynnerhet då Wildners spelade något nytt stycke.
Så förflöt det ena året efter det andra. Äktenskapet var barnlöst, men man tröstade sig. »Barn äro så besvärliga», brukade Fridholm säga. Hans hustru var visserligen under några år af en annan åsigt, men sedan hennes man på sitt vanliga mycket godmodiga men också mycket bestämda sätt förklarat, att hans åsigt måste vara den rätta, så teg fru Fridholm eller yttrade hon endast det vanliga:
»Du får tänka hvad du vill, käre Gustaf Adolf.»
»Jag skulle tro att jag har rätt därtill», förklarade hennes man. Det var det öfliga slutet på alla små äktenskapliga missljud.
Men ju längre tiden skred fram, dess oftare påminde Fridholm om sin rätt att tänka och handla så
