II.
En vecka, två veckor, tre och hela fyra veckorna hade förflutit sedan Fridholm gick hemifrån för att fara till Strengnäs, och ännu hade han icke kommit till baka. Hans hustru hade under hela den tiden ej heller erhållit någon underrättelse från honom. Kristin hade hvar enda dag stått vid Riddarholmen och passat på ångbåtarne, ej blott »Yngwe Frej», utan äfven »Föreningen» och »Ormen Långe», men bland alla de resande fans icke herr Fridholm.
Frun hade skrifvit både till borgmästaren och domprosten i Strengnäs för att fråga efter sin man, och bägge hade svarat, att de aldrig hört talas om honom. Slutligen hade man sett igenom namnlistorna på ångbåtarne sedan flera veckor till baka, men icke kunnat påträffa namnet Fridholm.
»Vet frun», sade jungfru Kristin slutligen, »att herrn aldrig farit till Strengnäs.»
»Hvart har han då tagit vägen?» utropade fru Fridholm, hvilken slutligen började känna sig orolig på fullt allvar.
»Det vet den gode guden allena», svarade Kristin; »men om jag vore i fruns kläder, skulle jag låta dragga både vid Riddarholmen och Munkbron.»
»Så du talar, Kristin! Tänker du kanske att min man gått och dränkt sig?»
»Jag tänker ingenting, jag, frun lilla, men nog borde frun kosta på sig en draggning.»
Fru Fridholm bad Kristin lemna henne i fred, men så snart hon vardt ensam, tyckte hon sig se sin
