men det märktes att frun icke vore mycket meddelsam denna kväll, och det förargade jungfru Kristin, som hade hoppats på en smula medlidande för sin »ohyggliga skrämsel».
»Hvad utstår man icke för sitt husbondfolk», mumlade hon under det hon tände ljus, »och huru mycket har man väl för allt sammans?»
»Vet du hvad, Kristin», upplät frun ändtligen sin mun, »jag tror att jag flyttar från den här våningen den förste April.»
»Det skall frun visst icke göra», invände Kristin, hvilken hade alla sina bekanta i den delen af Stockholm. »Här har ju frun allting som påminner om salig herrn, vet jag.»
»Just därför vill jag flytta. . . . Jag har ju det lilla nätta huset bredvid Johannis kyrkogård. Det ger icke stor hyra, men vore just lagom för mig och dig, Kristin.»
»Det skall då icke ske», tänkte jungfru Kristin i sitt stilla sinne, men högt sade hon: »Nå, det kan väl åtminstone vara tid nog till hösten.»
——————
III.
Då Fridholm den vackra måndagsmorgonen försvann om hörnet vid Riddarhustorget, skulle han naturligtvis ha fortsatt vägen öfver torget, i fall han ämnat sig ned till ångbåtshamnen; men i stället vek han till venster om hörnet vid Stora Nygatan, tryckte hatten med en beslutsam åtbörd ned i pannan och vek
