af ännu en gång till venster samt gick med långa steg upp för Stora Gråmunkegränd, till utseendet alldeles obekymrad om hvem han mötte, men i sjelfva verket ganska försigtigt späjande omkring sig.
Hunnen till den del af gränden där en utspringande del af ett hus bildade en vinkel och där badaremästaren Gustaf Herbert då samt långt senare hade sin rakstuga, stannade Fridholm och kastade en snabb blick bak om sig samt en dylik upp åt Vesterlånggatan. Det var tidigt på morgonen, och gränden för tillfället alldeles folktom, hvilket mannen med nattsäcken tycktes iakttaga med ett belåtet leende.
På ett hus i öfre delen af gränden, ej långt från rakstugan, satt en skylt med tillkännagifvande, att där funnes rum för resande. Porten stod på glänt, och herr Fridholm klämde sig så lätt som en katt in i förstugan. Där tog han af sig hatten, famlade en liten stund i nattsäcken och drog slutligen fram en stor svart peruk, hvilken i största hast sattes på hans ljusa hufvud.
Han såg sig i en liten handspegel, smålog åt den främmande bild som blickade honom till mötes och hade knappt tid att slänga spegeln in i nattsäcken, förr än han hörde steg i trappan.
»Fins här rum för resande?» ropade han uppåt den mörka trappan.
»Träffadt, herrn lille», svarade en kvinlig stämma, hvars ägarinna snart därefter uppenbarade sig, pustande under bördan af en tung, oformlig kappsäck. »Kommer herrn så här tidigt på morgonen? Det är väl med skjuts då?»
»Ja visst», svarade herr Fridholm. »Jag lät
