skjutsbonden fara sin väg just nu, ty det här huset såg så trefligt ut.»
»Det är det bästa, må herrn tro, i hela Gråmunkegränd, och det finnes inga schangtilare rum vid Stora Nygatan heller. Herrn skall veta, att det här huset går igenom åt sjelfvaste Storkyrkobrinken.»
»Ni ha ju fönster åt den sidan också?
»Måtte väl det, herrn lille. Just nu är det en herre, en mycket beskedlig herre, som reser. Han far med Yngve Frej, och herrn kan mycket väl få hans rum. Man ser hela brinken och alla grannarne midt emot. Se där är herrn som reser. . . . Det går an att genast flytta in i rummet. Jag skall bara hjälpa till med den här kappsäcken, som min sann icke är lätt, skall jag säga. Herrn kan gå upp förut. Dörren midt för trappan, så långt herrn kommer, alldeles icke villsamt.»
Fridholm skyndade upp för trapporna och tog rummet i besittning. Hvad var hans afsigt? Sannolikt hade han ännu icke planen klar för sig.
Efter en fjärdedels timme, hvarunder rummets nye hyresgäst suttit försänkt i tankar, infann uppasserskan sig och frågade, om han vore nöjd med en sådan liten nätt kammare.»
Han förklarade sig ganska belåten. Den »lille nätte kammaren» hade inga tapeter, men väggarne saknade icke sina fresker af flottfläckar, tobaksbussar, spindelväf och mera sådant. Möbleringen bestod af en liten tältsäng, täckt af en yllefilt, som möjligtvis varit hvit, tre halta stolar, en sönderbruten kommod och en ofantlig dragkista som saknade en låda. Det var
