Det var blott ett ögonblick, under hvilket han såg detta, men det var tillräckligt. Portklappen blef upplyft under det ögonblicket; i det nästa släpptes han åter helt varsamt ned, utan att gifva det minsta ljud ifrån sig, och den som stått i beredskap att inträda i det vänliga hemmet flydde åter med snabba steg.
Han öfverväldigades af fruktan. Ropade man icke efter honom? »Fridholm, Fridholm, hvarför så brådt?» Var det icke något som ljöd så hånande, först från Vesterlånggatan, så från Stora Nygatan, under det han skyndade in i den mörka förstugan i Gråmunkegränd. Han vågade icke se sig om, slog porten i lås och tog sedan fyra trappsteg i sänder, till dess han hunnit sitt eländiga rum. Först där ansåg han sig vara i säkerhet. Han drog djupt efter andan, liksom hade han undsluppit en stor fara.
»I nästa vecka skall jag gå hem», sade han sedan hvarenda dag, då han stod dold bakom den tunna halfgardinen och späjade öfver gatan, och den föresatsen förnyade han vecka efter vecka. Snart hade ett par månader förflutit sedan han lemnat sin hustru. Det började varda höst, ruskigt och kallt i det dåliga rummet. Fridholm var van vid ett beqvämt lif, men han kände icke kylan nu mer, tycktes det, och fogade sig villigt uti att icke åtnjuta en enda beqvämlighet.
Han såg blek och mager ut. Den svarta peruken gjorde honom ännu blekare. Skägget hade han låtit växa, och dess oordnade tillstånd bidrog icke att göra hans yttre behagligare.»
