Hans käraste vandringsort var på terrassen ofvanför Mynttorget, vid vestra slottsflygeln, eller i den trånga, öppna gången mellan denna flygel och baksidan af högvakten, där han var säker på att icke möta några gamla bekanta. Men så fingo Vegesack och Düben sina fängelserum åt den sidan af högvakten. De voro anklagade för högförräderi, för att hafva stått i förbindelse med den år 1809 fördrifna konungafamiljen. Man fäste snart uppmärksamhet vid den misstänkta figur som hvarje dag smög sig nedanför högförrädarnes fängelse. Han kunde vara farlig för statens lugn och konungahusets välgång. Vakten erhöll tillsägelse att jaga bort honom. Man var nog ädelmodig att icke fängsla honom. Då tog han sin rörelse i fria luften under arkaderna vid kommendantsflygeln, och där lemnades han i ro, fastän det var så nära högvakten och högförrädarne.
En dag återvände han från denna vandring och gick förbi Storkyrkan för att begifva sig till Gråmunkegränd. En och annan som han mötte kastade en nyfiken blick på den gamle mannen med det ovanliga skägget. Man var icke van att se så stora skägg i Stockholm på den tiden.
Han mötte mycket folk, ty det var söndag och man ringde just till högmässan i Storkyrkan. I hörnet af Trångsund vardt mannen med skägget uppehållen i trängseln. Plötsligt fann han sig ansigte mot ansigte med ett fruntimmer på några och tretio år, men som ännu kunde sägas vara i sin blomstring, ett något blekt ansigte, men vackra ögon och ett behagligt saktmod utbredt öfver drag som talade om
