hon under dessa fem år haft åtskilliga friare, ehuru han icke kunnat upptäcka någon. Han kände icke ägarne till alla de skuggor han sett på gardinerna om vinterqvällarne och som ofta nog retat hans nynyfikenhet, utan att väcka hans svartsjuka. Hon hade gifvit dessa friare afslag. Det visste han nog. Hon var trogen sin salig mans minne. Det ansåg han sig också hafva rätt att fordra.
Men hon flyttade! Det var öfverraskande. Hvart flyttade hon? Huru skulle han få veta det?
»Nu tror jag hela Stockholm flyttar», utropade jungfru Fina, som kom in med patron Anderssons morgonkaffe.
Jungfru Fina var jungfru Lisetts efterträderska och för öfrigt blott en ny upplaga af samma arbete.
»Hela staden flyttar, både Vesterlånggatan och bägge Gråmunkegränderna, och Storkyrkobrinken sedan. Lilla frun här midt emot, Fridman, Fridholm eller hvad hon heter, hon som hade en man som sprang i sjön för några år sedan, en mycket rar människa, säga de i Strindbergs kryddbod, skall också flytta, och det ända till . . . Nej kors, hvad patron står och stirrar. Kanske att jag besvärar med mitt prat. Ursäkta, lille gode patron. Vill patron inte ha mer än två skorpor nu för tiden?»
»Prata så mycket hon vill, Fina. Det kan ju vara roligt att få höra något från stora verlden ibland», förklarade patron ganska uppmuntrande.
»Ja, men den här lilla frun midt emot flyttar väl inte till stora verlden, efter som hon skall flytta ända till Johannis. Det har de sagt hos Strindbergs.»
