Därpå begaf han sig till Hamelmanns hattbod i öfra Storkyrkobrinken. När han kommit in i förstugan, tog han af sig den svarte peruken och stoppade den i fickan, innan han öppnade butikdörren. Han köpte sig en ny, modern hatt af silkesfelb, af det slag hvarmed fabrikör Hamelmann då började väcka uppseende hos hufvudstadens eleganter.
När han såg sig i spegeln, kände han snart igen en gammal bekant, som han icke sett på länge — Gustaf Adolf Fridholm. Det ljusa håret vore visserligen betydligt tunnare än förr, och i en förskräcklig oordning låg det, ty på fem år hade Fridholm varit sin egen hårfrisör, men däruti fans intet grått. Ansigtet var blekt och magert, men snart såg han ett par rosor rinna upp på kinderna och en nästan ungdomlig glans lysa fram i ögonen. Han var fastande, men det såg ut som hade han bitit i ett af Iduns äpplen på morgonen.
»Hvart får jag skicka den här gamla hatten?» frågade bodmamsellen, hvilken med motvilja nöp i den af ålder illa tilltygade hufvudbonaden. Det var en hatt som föraktades till och med af en hattmakaremamsell, hvilken dock icke borde vara okunnig om att man af gamla hattar någon gång brukar göra nya.
»Skicka den . . . ja, skicka den på sopbacken», förklarade den nye hattens egare och skyndade ur boden.
Han begaf sig åter till den gamla bostaden i Gråmunkegränd och stod snart utan för dörren till vindsrummet.
»Hvem söker herrn?» sporde jungfru Fina, som i
