han ej skulle få åt minstone några dussin svar på en friarannons. Han hade ju alltid hört talas om, att fruntimren voro giftastokiga, och det hade han läst i några tidningar helt nyligen, där det varit fråga om Stockholmsuniversitetet hvilket ej kunde passa för kvinnor, enär alla ej hysa högre önskan, än att få sig en man som kan föda dem.
»Du har bestämdt gjort någon dumhet, Kalle», sade han till bodgossen. Själf kunde han omöjligt komma från boden, men på eftermiddagen skickade han åter sitt biträde till Dagbladskontoret. »Hälsa frun på Dagbladskontoret», uppmanade han gossen, »att du får alla brefven som det står julklapp på.»
Sent omsider kom Kalle igen, men med samma svar — icke en enda liten breflapp.
»Det är ett oförlåtligt misstag», utropade hr X., »och nu är det olyckligtvis för sent i kväll att gå ännu en gång till Dagbladskontoret. I morgon bittida kilar jag själf dit, det må gå med boden hur som hälst.»
Följande morgon var hr X. innan klockan ännu slagit åtta på Dagbladskontoret och frågade efter julklapp.
»Jag har ingen julklapp åt herrn», svarade frun, sedan hon med undrandsvärdt tålamod letat igenom den massa bref, som hon hade till utdelning. Det var obegripligt. Hr X. gick hem, på det högsta upprörd. Det var dock den 23 december, och i annonsen hade uttryckligen stått: »före den 23 dennes.» Hr X. hade själf läst annonsen.
Den dagen gick handeln icke bra. Hr X. gjorde det ena misstaget efter det andra och han glömde
