gång, men den äran afsade han sig på det bestämdaste.
Fridholm ville icke återse Stockholm, och hans hustru, som kort före mannens återkomst upplifvat sitt gamla tycke för Johannis-trakten i hufvudstaden, kände sedermera ingen längtan att återvända dit. Hon var lycklig att hafva fått lämna enkeståndet, utan att behöfva gifta om sig, samt att hafva lärt sig varda en duglig och verksam kvinna, på samma gång hon var en lycklig hustru.
Huru vida herr och fru Fridholm ännu lefva, vet jag icke, ehuru sådant visst ej vore alldeles omöjligt. Det var icke så många år sedan gamla jungfru Kristin ännu brukade säga:
»Ja se, när herrn inte var död, fastän han legat fem år i sjön, så lär han väl aldrig häller på fullt allvar lemna detta jordiska.»
——————
