af en mängd fromma stiftelser som hafva till ändamål att motarbeta gudlösheten af en allmän folkupplysning. Han var en mycket verksam man och stod på listan öfver de »pålitliga» samt hade anledning hoppas sitt namn vara kändt ända in i det innersta af Vaticanen.
Men slutligen fann Pierre Dupont allt detta icke tillfyllestgörande. En dag beslöt han att göra sig till kapucin. Han ville visst icke öfvergifva verlden och stänga in sig i en cell, försaka den älskvärda fru Dupont och det fina sällskapet vid Boulevard Malesherbes för att vandra med nakna fötter i dåliga sandaler, som de verklige kapucinerne göra på det de mera lättfotade må hinna himmelriket — nej, det öfverensstämde icke med de fina vanor som Pierre Dupont förskaffat sig; men hans biktfader hade sagt honom, att man mycket väl kunde blifva kapucinmunk, utan att behöfva anlägga uniform och utan att försaka verlden.
Detta var något som just öfverensstämde med Pierre Duponts åsigter. Han behöfde endast anslå en viss summa pengar till ordens bästa och aflägga ed att utan invändningar ställa sig ordensgeneralens befallningar till ögonblicklig efterrättelse samt en gång i månaden ikläda sig kapucindrägten; för öfrigt kunde han fortsätta sitt verldslif och gifva sina middagar i Hôtel-Dupont, ja, han till och med ålades att gifva ännu flera middagar och göra onsdags-soiréerna ännu mer eftersökta.
Pierre Dupont infann sig således en afton i Faubourg-Saint-Jacques och vardt högtidligen invigd till
