Så såg Pierre Dupont oupphörligt obekanta personer smyga in och ut i hans hustrus våning, och vid de tillfällen han träffade henne, föreföll hon mycket tankspridd och liksom ville hon undvika sin mans frågande blickar. Herr Dupont började känna svartsjukans qval gnaga midt under vadmalslappen med svarta korset. Han biktade för pater-direktören, men fann föga tröst i hans uppmaningar att lemna henne full frihet.
»Jag måste hafva visshet i denna sak!» utropade Pierre Dupont en dag, drog hamptåget fastare omkring sina länder och gick med beslutsamma steg in i fruns våning. Han hade föresatt sig att låta henne undergå ett skarpt förhör, ty fastän munk var han dock man.
Fru Dupont var för tillfället icke hemma. Svartsjukan kan göra äfven en kapucin, skulle han också ha varit charcutier, glömsk af granlaga uppförande. Pierre Dupont började undersöka innehållet i sin hustrus »secrétaire». Han kastade alla papper i den förskräckligaste oreda, förgäfves spanande efter några bevis för sina misstankar.
Så stötte han slutligen på en låda som var läst och som icke ville öppna sig för de nycklar, hans egna nycklar, hvilka så vänligt hjälpt honom med de andra lådorna.
»Där ligger hemligheten!» skrek Pierre Dupont och bröt sönder låset. Ingenting är heligt för en f. d. charcutier. Han drog häftigt ut lådan. Innehållet föll på golfvet.
»Gud och Sanct Franciscus!» utropade Pierre
