En snöstorm.
Hvad det är roligt att läsa om en snöstorm, en
rigtigt ohygglig, genomfaslig snöstorm, i hvilken
människor och andra kreatur fara vilse och omkomma
det är särdeles roligt då man sitter i ett väl upplyst
rum, på lagom afstånd från en flammande
kakelugnsbrasa, bredvid ett bord med något lifvande varmt och
i sällskap med glada medmänniskor som dela vår
kärlek för det »intressanta».
Men de som äro ute på vägar och stigar! »Ja, stackars människor», säger man, ty man har naturligtvis ett hjärta, ett mycket känslosamt hjärta kanske, och så makar man sig litet närmare kakelugnsbrasan eller smuttar litet djupare på det lifvande varma eller ser litet mer menande in i de ögonen som man hafver kära.
Man känner sig aldrig så väl som då man själf sitter riktigt i orubblig säkerhet och har det trefligt omkring sig samt får läsa om huru andra slita ondt och äro utsatta för lifsfara, det vill säga de der »andra» äro endast medmänniskor som icke höra till familjen. »Stackars människor!» kan man då säga flere gånger om.
