de olyckor som skulle varda en följd däraf, man spelade ut och tog hem spel, drack té och punsch och åt en hel mängd läckra småsaker, ända till dess det vardt souperdags, då värdinnan bjöd på ett litet fint gästabud, hvarvid alla voro särdeles muntra, drucko skålar för nordanvinden och andra storgubbar, skämtade och glammade till långt efter midnatten.
»Förbannadt munter karl, den där kunglig sektern», sade spelherrarne.
»Präktig pojke», sade grosshandlaren. »Hör du, min käre Axel, du går väl framåt nu dugtiga tag?»
»Ja bevars», svarade Axel, »jag har utsigt att få förordnande nästa sommar.»
»Du har en bra älskvärd kusin», sade de andra flickorna till fröken Walborg.
Men hon svarade icke, utan rodnade och åt glace. Innan hon denna kväll skildes från Axel, fann denne tillfälle att hviska henne något i örat. Hon rodnade ännu mer, men hviskade tillbaka något om »morgon förmiddag».
»Vet du jag tycker, att Axel nu mer är rigtigt hygglig», sade grosshandlaren till sin fru, när gästerna lemnat dem. »Och så han spelar se’n. Jag vann hvart enda parti i kväll.»
»Nå, tycker du att Walborg och han passa till sammans?»
»Det är just hvad jag tycker.»
»Men Kylander?»
»Tala icke med mig om den karlen. Skulle man hafva sett en sådan oartighet? Hade Axel ej kommit, hade vi icke fått något parti.»
