»Men, kära du, Kylander har goda affärer och Axel . . .»
Ar jag icke förmögen nog kanske att gifva min dotter till hvem jag vill? Och dess utom skall jag säga dig, att Axel kanske är krigsråd om några år.
»Hvad säger du? Fru krigsrådinnan och hennes mamma, kommer det att heta. Ja, vet du, Axel är ett rätt godt parti, tycker jag.»
Vår vän Axel stretade hem i snöstormen och sjönk ända till armbågarne ned i drifvorna, men han tyckte sig, såsom det heter i romanerna, »simma i ett haf af förtjusning». Följande förmiddag infann han sig åter hos sina slägtingar. Grosshandlaren skulle just gå på kontoret, men stannade gärna hemma en halftimme för att prata med den hygglige Axel. När grosshandlaren ändtligen kom sig af till kontoret, var Axel förlofvad med Walborg. På kvällen var man församlad »en famille», då det åter ringde på tamburdörren, och strax därefter anmäldes herr Kylander.
»Jag får be herrskapet om ursäkt», sade Kylander efter många och långa kruserliga bugningar, »att jag icke kom på herrskapets bjudning i går, men jag förmodar att jag ej heller var väntad. Vädret var ju så förskräckligt, att man icke kunde tänka på att gå ut, allra hälst som man icke lär kunnat få tag i en enda åkare. Jag satt helt lugnt hemma och lade patience.»
»Hm, ja så», sade grosshandlaren. »Jag vet icke om herrarne äro bekanta. Det är herr Kylander och kunglig sekreter (han nämnde namnet), min hustrus systerson och vår tillkommande måg.»
