har varit mycket otålig, skall jag säga dig... Men hvarför stå ni der och gapa, utan att säga ett ord. Känner du inte igen Klara kanske?»
»Faster, kära faster», stammade hr X., »jag får erkänna, att jag icke väntat mig denna... denna...»
»Jag förstår icke hvad du pratar», förklarade fru Rosell. »Du är en... nå, det kan vara detsamma. Du är en hygglig gosse, som förr i verlden, då vi hos dina föräldrar voro så många julaftnar till sammans. Men stig då in och låt oss genast börja med lutfisken. Gröten förderfvas, om vi inte snart gripa till verket.»
Hr X. hade svårt att sätta sig in i förhållandena. När han senast såg Klara, och han tyckte det icke vore så ofantligt länge sedan, hade hon ännu varit en outbildad flickslinka, utan det ringaste tilldragande i sitt väsen. Nu var det en ros som höll på att slå ut i all sin prakt, hon var en skön aderton års mö. Hr X. vardt genast kär i Klara, det kan man väl begripa. Och han som hade annonserat i bladet för att få sig en liten hustru, då han endast behöft göra ett besök hos faster Rosell!
Ja, vore det väl så säkert, att han kunde få Klara? Han rodnade, det kände han, och bar sig mycket tafatt åt, och det gjorde Klara också. Han krånglade in sig i tal och svar och uppförde sig så tokigt på julaftonen, att faster Rosell slutligen, till hälften förebrående, till hälften skalkaktigt leende utropade:
»Du är en narr, min käre Janne!»
Då rodnade Klara ännu starkare och såg bönfallande på sin mor hvilken i det samma tog upp ett af
