»Brefvet skref Klara i går och det med berådt mod samt af verklig öfvertygelse. Är det inte sant, Klara?»
»Jo, mamma, det nekar jag inte till, men ...»
Hr X. återfick talförmågan och lyckades nästan öfvertyga faster Rosell, att han icke vore så stor narr, som han förefallit genom giftermålsannonsen. Det hade Klara redan funnit. Innan hr X. lemnade de bägge fruntimren den aftonen, var han förlofvad med den vackra flickan.
»Men månne jag ej har min giftermålsannons att tacka för denna lycka?» sade hr X., sedan han lofvat att komma igen juldagen.
»Nehej!» förklarade fröken Klara med mycken bestämdhet, och hon var om möjligt vackrare än vanligt. »Det är alldeles icke den dumma giftermålsannonsen som ställt till vår förlofning, utan det är din gamla bekantskap med mamma och min öfvertygelse, att du ej är så narraktig i allmänhet som du var när du skref annonsen. Jag kommer mycket väl i håg dig sedan min barndom, fastän du tycktes hafva alldeles glömt mig.»
»Åh ja», förklarade fru Rosell, det var försynens beslut och icke någon slump ... Se så, är du nu nöjd med din julklapp, min käre Janne?»
»Jag är lycklig, öfvermåttan lycklig, bästa faster!» förklarade hr X.
