på honom som höll N. I. T. i hand och talade om carlister och christinos samt om sig sjelf som nära på hjälte i ett sorgspel. Den som yttrade detta var en gammal bekant, som jag ofta träffat under det sist förflutna fjärdedels århundradet, en gammal beskedlig karl, som bodde i en backklint på Kungsholmen, hade eget hus och en liten trädgård, vurmade för blomsterodling och tillhörde de stilla i landet. Bland närmare bekanta brukade man kalla honom Örtenkvist, ehuru det stod ett annat namn i mantalslängderna och kyrkboken samt äfven i förteckningar öfver fastighetsägareföreningen i Stockholm.
I sin ungdom skall Örtenkvist hafva sett verlden från många andra håll än från Kungsholmsbergen, men han var just icke meddelsam af sig och brukade aldrig skryta med hvad han sett.
»Roligt har jag egentligen aldrig haft förr än på gamla dagar», sade han ofta, »och fick kojan och täppan något så när i ordning.»
Och emedan han ej haft roligt förut, så roade det ej heller honom sedan att tala mycket om det förflutna, men när han i N. I. T. fick sigte på unge Don Carlos, så tycktes de gamla minnena öfverväldiga honom, och då löstes hans tungas band. Vi behöfde icke använda särdeles stor öfvertalningsförmåga, förr än gamle Örtenkvist upphof sin mun och sade:
»Under mina resor i Spanien uppehöll jag mig någon tid i Sevilla. Den staden känner ni nog, sedan ni läst »En målares anteckningar» af Egron Lundgren. Bättre kan jag ej skildra det sköna Sevilla. Äfven jag hade den lyckan att få bekantskaper bland stadens
