Innan doña Francisca hunnit återkomma från sin overksamhet vid det plaskande springvattnet och innan doña Rosita hunnit knäppa det sista greppet på guitarren, hade don Rafaelo redan tagit afsked och var försvunnen. Innan han skyndade bort, hann han dock gifva ett smäktande ögonkast åt den sköna flickan och ett hatfullt åt don Alfonso, så tillräckligt, att det kanske äfven kunde räcka åt mig.
Prestmannen satt ännu en stund kvar, smuttade på sitt chokolad och talade om för oss, att Herrans vägar äro underbara, hvarefter han också snart aflägsnade sig. Don Alfonso fick liksom nytt lif, när hans medtäflare lemnade honom i ostörd besittning af slagfältet, men Rosita förlorade sin glädtighet, lät guitarren hvila och kunde omöjligt öfvertalas att sätta sig vid pianot. Doña Francisca hade svårt för att undertrycka sina gäspningar, och slutligen lemnade don Alfonso och jag den älskvärda familjen.
Det var sent på kvällen, men don Alfonso ville promenera. Han bjöd på fina cigarrer och vi slogo några slag fram och tillbaka på Calle de las Sierpes. Senare på natten förde hemvägen oss åter förbi doña Franciscas hus. Vi hörde sång och guitarrknäppning och sågo en skugga under balkongen utanför Rositas fönster.
»Det är don Rafaelo», hviskade Alfonso till mig, men skuggan försvann, och fönstret tycktes blifva tillslutet. Jag svarade ingenting på min följeslagares anmärkning.
»Tycker ni icke, att någon följer efter oss?» sporde don Alfonso efter en stund. Jag hörde icke något
