troligtvis drabbat honom. Men på hvad sätt? Och det samma måste man säga om den gamle presten, en from Herrans tjenare, utan ärelystnad, som i många år nöjt sig med en mycket underordnad befattning. Det underligaste var dock, att just desse tre som brukat sammanträffa hos doña Francisca samtidigt försvunnit. Man uttömde sig i gissningar.
II.
På resor gör man lätt bekantskaper, sade herr Örtenkvist, men man glömmer dem också lätt, och likväl hade jag icke glömt doña Rosita, då jag, någon tid efter de glada tertullias hos doña Francisca, fann mig i Madrid. Jag hade farit till hufvudstaden, enär det började kännas allt för oroligt i Andalusien. Cabrera’s och Gomez’ band hade gjort ströftåg ända till södra Spanien, och i sjelfva Sevilla hörde man talas om mord och plundring. Det hade till och med berättats, att don Alfonso’s lik en morgon träffats vid Guadalquivirs strand, men jag hade ej sett det och visste ej, huru saken förhölle sig. Hvarken doña Francisca eller hennes dotter ville höra talas därom, och likväl hade doña Francisca aldrig förr föraktat ett godt skvaller.
Doña Rosita var nu mycket tankfull, nästan svårmodig, men hon var lika vacker, och glömma henne kunde jag ej, fastän jag sedan såg så många andra eldiga spanskor, bruna och fagra under ögonen, men äfven blonda, med hår af guldfärg, som man hos oss skulle helt simpelt kalla rödhåriga och tycka kanske,
