ministrarne, än mot presterna, än mot både regentinna, ministrar och prester. Än förbannade man Espartero, som ej lät höra af sig, än utropades denne general till verldens störste man hvilken endast ville bida lämplig tid. Än ropade man på bröd, hvarvid man naturligtvis också tänkte sig några dugtiga lökar, än talade man om att brunnarne förgiftats. Lifligt var det, som sagdt, och jag dref omkring på gatorna och studerade detta folklif. Och i hvarje ögonblick väntade man att få se Don Carlos tåga in.
En dag vaknade vi vid underrättelsen, att hela den carlistiska styrkan åter brutit upp. Då hördes åter mycket skrik i Madrid, men af det gladaste slag.
»Vi ha ändtligen förjagat de uslingarne», ropade folket som naturligtvis trodde sig vara mycket hjältemodigt.
»Men det skall vara idel vackert folk», sade damerna hvilka tycktes nästan beklaga, att Cabrera ej funnit tillfälle att sköfla staden. »Och don Ramon är en verklig riddersman», tillade de med en suck.
»Don Ramon är en Herrans stridsman», sade presterna, det vill säga då de ansågo sig kunna utan särdeles stor fara yttra detta, i sällskap med barn och kvinnor och de män, som egde lammens fromhet.
Det var Cabrera, som hette don Ramon. Man berättade, att han af Don Carlos utnämnts till grefve af Morello.
»Hvad det låter bra», sade fruntimren bakom sina solfjädrar.
Det vardt åter lugnt i Madrid en dag. Då kom en af mina vänner, en mycket artig karl som visat
