skurna i skifvor, något salt och en betydlig mängd peppar. Så tillagas en gaspacho, och i den doppar man bröd så länge det finnes en droppe kvar i skålen. Det är särdeles uppfriskande, säga spaniorerne, och det märkvärdiga är, att man verkligen kan vänja sig att förtära en sådan sammansättning samt till och med att slutligen fatta tycke för den.
Under det vi som bäst voro sysselsatta med vår frukost och sökte krydda den genom en hel mängd tokroliga infall, hvarpå äfven en allvarsam spanior kan bjuda till en sådan der ättiks-lök-peppar-soppa, stodo plötsligt framför oss några svartmuskiga figurer af ett utseende som alldeles icke var misstänkt, ty det bar så tydligt som möjligt syn för att tillhöra det ädla spanska banditväsendet.
Hvarifrån de der karlarne i en hast kommit, var för mig omöjligt att förklara, och ej heller fick jag tid att sysselsätta mig med något sådant. De sågo gemena ut, men uttryckte sig ganska städadt, då de uppmanade oss att lemna ifrån oss hvad vi för tillfället egde i guld och silfver, reda penningar och annat användbart.
Mitt sällskap, någre unge raske castilianare, tycktes dock icke vilja låta öfverrumpla sig så där utan vidare omständigheter. Pistolpipor vordo synliga. Äfven jag var naturligtvis väpnad och följde kamraternas föredöme. Ett par skott brunno af, men ett ögonblick därefter var hela posadan uppfyld af röfvare.
»Christinska hundar», hette det då, och innan vi hunnit tänka, om vi skulle gifva svar på tal eller ej, lågo vi ganska omsorgsfullt inpackade med tåg och
