trossar i diligensen som fört oss dit. Och så bar det åter af öfver den stora slätten. Hade jag tyckt mig åka illa förut på morgonen, så var färden nu visst icke bekvämare. Omkring diligensen hofverade sig banditer på ganska vackra hästar, och det vardt en ädel täflan mellan mulåsnor och hästar, men det var vi som fingo sitta eller rättare ligga emellan, och vi lågo sannerligen icke på rosor.
Slutligen stannade tåget. Vi funno oss i Escorial. Aldrig hade jag väl tänkt göra mitt intåg på det sättet i Filip den Andres verldsbekanta slott. Det var icke stort tillfälle att studera Juan Batistas eller hans lärjunges Juan de Herreras stolta arkitektur. Diligensen körde in på en af de stora gårdarne.
»Christinos, christinos!» skrek man omkring oss, och en hop karlar af samma föga förtroendeväckande utseende som våra ledsagare skockade sig bredvid fordonet. Det var ej mycket lugnande. Imellertid var man nog artig att lossa de tåg, med hvilka man fastsurrat våra ben, att draga oss ur vagnen och låta oss få sträcka på oss något, hvarefter vi föstes in i ett hål i palatsets bottenvåning.
»I morgon skjutes han!» sade någon då jag sist bland kamraterne knuffades in i det mörka hålet. Månne det var mig, som röfvaren menade? Högst troligt, tänkte jag. Utsigterna voro således ganska mörka, och i häktet kunde vi ej heller finna någon ljusglimt.
Kamraterne klagade, att de ej hunnit förtära sin gaspacho, ty att få något vare sig vått eller torrt i den närvarande lägenheten, vore väl ej att tänka på. Jag fann tillståndet högst vådligt.
