vidare dyrka sig i Filip den andres palats, under det han väntade på att få göra sitt högtidliga intåg i Spaniens hufvudstad.
Krigsrättens president var en ung vacker karl. Jag studsade vid hans åsyn och kunde ej undertrycka ett utrop.
»Den där har ondt samvete», sade en af rättens ledamöter ganska högt till sin granne.
Men det var ej det onda samvetet, utan öfverraskningen som aflockat mig mitt utrop. Presidenten hade jag sett förut, senast i Madrids Prado, der jag köpt isvatten af honom, och förut hos doña Francisca i Sevilla. Det var don Rafaelo. Om jag också ej känt igen anletsdragen i det svaga ljusskenet, så var det dock omöjligt att taga miste på de der blixtarne ur de mörka ögonen.
Och man kallade honom »nådig herre» och »grefve», bugade sig och kröp för honom. Don Rafaelo var således ingen mindre märkvärdig person än sjelfve don Ramon Cabrera, grefve af Morello, Spaniens gissel och den katolska trons helige försvarare mot kätteriet, Carl V:s högt betrodde fältöfverste, för öfrigt guerillachef, hvilket ock kan kallas röfvaranförare, en grym och blodtörstig man, då ej ännu trettio år gammal.
Don Rafaelo eller don Ramon behagade småle åt mig till tecken af nådigt igenkännande. Han hade ej behof af att längre förställa sig. Detta småleende gaf i synnerhet mina olyckskamrater ett svagt hopp. Men vi voro anklagade för att hafva skjutit på hans majestät Carl V:s egna trupper, och vi öfverbevisades om detta förskräckliga brott. Don Ramon Cabrera
