Det gjorde mig ledsen, ty jag hade förtroende för herr Andersson och hade hoppats att genom hans lärareskicklighet få ett högt betyg i studentexamen.
»Men långt upp på Norr lär finnas en gubbe som också ger lektioner.»
»Hvad är det för en?»
Kamraten kände honom icke personligen, men hade hört sägas, att han skulle vara ganska skicklig, fastän han naturligtvis icke kunde hafva så många lärjungar som herr Andersson.
Jag förskaffade mig den skicklige gubbens adress. Han bodde långt upp på Gråbärgsgatan, ett godt stycke väg från Riddarholmen, men jag hade föresatt mig att gifva lektor Lundstedt en medtäflare i min matematiska undervisning. Därför lät jag icke vägens längd skrämma mig, utan vandrade till det uppgifna huset vid den nämda gatan.
Det var ett rödmåladt trähus, i hörnet af Gråbärgsgatan och Piparegränden. Det huset står ännu kvar i min hågkomst, men om det står kvar äfven på den nyss nämde platsen, vet jag icke, ty kvarteret Piparen har nu på ett par årtionden ej legat i min väg.
Lärosätet gjorde icke något fördelaktigt intryck på mig, när jag från hörnet af Piparegränden tog det i skärskådande. Kunde ett sådant ruckle vara hemvist åt en lärd magister hvilken ansågs värdig att handleda unge glade gymnasister som tänkte taga högt betyg i matematik? Jag önskade tvifla därpå, men adressen var tydlig, och så steg jag in på gården och i förstugan, där jag möttes af en gammal
