kvinna som var lika ful som det röda huset, dock kanske med något mindre stark färgläggning.
»Bor här någon magister som ger lektioner?» sporde jag, icke utan motvilja och med svag förhoppning att få ett nej på min fråga.
»Är det magister Broms, lille herrn söker?» gnälde den fula gumman.
Det der »lille herrn» ökade uti icke ringa grad min motvilja för så väl kvinnan som lägenheten. Jag var gymnasist på tredje året och således ej något barn som kunde kallas »lille herrn». Förnärmad vände jag mig om och tyckte mig hellre vilja äfventyra ett lägre betyg, än göra närmare bekantskap med en så obehaglig ort.
»Bromsen träffas en trappa upp, om lille herrn knackar på dörren bredvid trappan», fortfor den gamla, hvarefter hon, utan att vidare sysselsätta sig med mig, stultade ut på gården och styrde kurs åt gatan. Det var kanske mer fruktan att få hennes sällskap än håg för matematiken som förmådde mig att icke vända om, utan krångla mig upp för den branta trätrappan och knacka på den anvisade dörren.
Ett snäsigt »stig in» ljöd inifrån rummet. Jag lyfte på dörrklinkan och inträdde uti ett tämligen stort, men mycket lågt rum. Väggarne voro klädda med böcker från golf till tak, och ehuru det ej var särdeles stort afstånd mellan golfvet och taket, var boksamlingen likväl icke oansenlig. Åsynen däraf satte mig genast i bättre lynne, ty för böcker har jag alltid haft en viss svaghet.
Näst böckerna fäste ett stort hufvud min
