jag ett ögonblick börjat erfara något som liknade deltagande, men han var dock endast en gammal pedant, och hans hushållerska hatade jag. I mina tankar kallade jag henne Blåkullafaster och var nöjd med att hafva hittat på det smekordet åt henne.
Icke kan det under sådana omständigheter vara något lockande för en glad gymnasist att förkofra sig i matematiken. Det var just derpå jag funderade, under det jag begaf mig ned åt Kammakaregatan, och jag började tänka, om det ej vore bättre att hålla mig endast till lektor Lundstedt, den gamle hederlige läraren. Men så kom jag att tänka på, huru kamraterna läto förbereda sig af herr Andersson. Följden af dessa funderingar var, att jag den påföljande dagen åter stretade uppför Gråbärgsgatan, åter utsatte mig för Blåkullafasters näsvisheter och åter bockade mig för det väldiga hufvudet med de cirkelrunda glasögonen.
Sedan gjorde jag det samma regelbundet flera gånger i veckan och drog under lång tid nytta af magisterns lärdomar. Magister Hans Broms var en utmärkt matematiker, och sedermera kom jag under fund med, att matematiken ej vore det enda ämne, hvaruti han ägde djupa insigter.
En besynnerlig karl var han, det kan ej nekas. Han lärer vid mycket unga år hafva tagit sin akademiska grad och snart derefter flyttat till Stockholm, där han slog sig ned i det gamla trähuset vid Gråbärgsgatan, hvarest jag fann honom och småningom under halftannat år lärde känna honom.
Hans Broms hade aldrig sökt någon befattning,
