att berätta. Denna vidskepliga fruktan återföll till en del äfven på henne, om hvilken andra gamla kvinnor i grannlaget trodde sig veta, att hon en skärtorsdag varit ute och rest på kvast, hvilket allt jag fick höra af en kamrat, som bodde i Parisgränd. Dessa berättelser kunde endast, tyckte jag då, gifva kraft åt det namn jag skänkt den vederstyggliga kvinnan, hvars rätta namn jag aldrig ansåg mig behöfva efterfråga, men de spredo också ett romantiskt skimmer omkring både magistern och hans gamla hushållerska, och en gymnasist tycker om det romantiska.
Det hände ej sällan, att jag efter timmens slut satt en lång stund kvar hos magister Broms hvilken, oaktadt sin kärlek till ensamheten, tycktes finna nöje i att tala med mig och göra sig underrättad om, huru ungdomen på Stockholms gymnasium uppfattade verlden. Det var dock icke jag som lemnade största bidraget till samtalet, utan det kom, fastän ofta i endast afbrutna meningar, fram mellan det tofviga skägget. I mitt ungdomliga oförstånd kunde jag icke på långt när uppfatta hvad dessa afbrutna meningar inneburo, men jag lyssnade dock till dem med begärlighet och bemödade mig att, så godt sig göra lät, följa magisterns tankegång. Småningom började jag också förstå honom bättre, och hvad han sagt utgjorde ej sällan föremål för mina tankar icke blott under vägen från Gråbärgsgatan, utan äfven då jag borde hafva sysselsatt mig med helt andra föremål.
Hvad hade han att lära mig, förutom i det ämnet som utgjorde egentliga föremålet för undervisningen? Något som han kallade lifserfarenhet, tror jag,
