II.
Ett par år hade förflutit, sedan jag slutade med mina timmar hos magister Broms. Glömt honom hade jag icke, men jag hade dock aldrig träffat honom under dessa år. När man ströfvar omkring på Ågatorna och i Carolinaparken i Upsala, ser man icke till den som bor vid Gråbärgsgatan i Stockholm. Talas om honom hörde jag alldeles icke. Det var ingen bland mina vänner som kände till mannen.
»Jag undrar, om den gamle bokmalen lefver än», sade jag för mig själf, när jag under en mellantermin stretade upp för Kungsbacken i Stockholm och kom att tänka på den tid, då jag svängde om hörnet vid Kammakaregatan för att infinna mig hos Hans Broms.
»Om jag skulle se efter och, i fall han är i lifvet, göra honom ett besök, var min nästa tanke.»
Jag stod snart på Gråbärgsgatan, utan för det gamla, rödmålade trähuset i hörnet af Piparegränden. Allt var sig likt där i hörnet, tyckte jag, och samma anmärkning gjorde jag på gården samt när jag klef upp för den branta trätrappan. Blåkullafaster såg jag dock icke till, och däröfver sörjde jag visst icke.
Jag knackade på dörren. Ett snäsigt »stig in» ljöd åter alldeles som när jag första gången sökte inträde genom denna dörr. Jag steg in i rummet, men höll på att gå ut strax igen, i tanke att jag tagit miste på dörr, ty där inne såg det alldeles icke ut som i magister Broms arbetsrum. Där satt nu en skomakare och sålade. Han vände mot mig ett helt annat ansigte än det jag fordom fann bak om den stora
