bokhögen. Och bokhögen själf som gjort ett så djupt intryck på mig första gången var nu förvandlad till en mängd gamla trasiga skodon.
»Broms! Det vete f-n», sade skomakaren. »Före mig bodde en skräddare här, men någon magister har jag alldeles icke hört talas om. Herrn går visst galet.»
Och så drog han i becktråden igen med duktiga tag och tycktes icke bekymra sig om att fortsätta samtalet. Jag lemnade mannen med felslagen förhoppning och vände mig till några andra hyresgäster i gården, men de hade alla flyttat dit för kort tid sedan och visste ingenting om husets forna invånare.
»Man blir lätt glömd här i verlden», tänkte jag, »till och med då man bor vid Gråbärgsgatan.»
Slutligen träffade jag en gammal kvinna som förvånade sig öfver de andra hyresgästernas okunnighet och sade sig mycket väl veta att magistern en dag spårlöst försvunnit samt att det alldeles icke förvånade henne, ty några dagar förut, det hade just varit skärtorsdagen, hade magisterns gamla hushållerska farit upp genom skorstenen, utan att någonsin komma igen.
»Dagens sanning hvad jag säger», tillade den goda frun med uttryck i anlete och åtbörder som ej kunde vara annat än oemotståndligt öfvertygande.
Men så kom en annan gammal fru — Gud vet hvarifrån alla gamla fruar kommo i den egendomen — och försäkrade, att de där historierna vore bara dumheter. Magister Broms hade visserligen mycket hastigt afflyttat, men det hade endast varit för att gifta sig med sin gamla hushållerska hvilken alldeles icke farit upp genom skorstenen, utan rest till Köping för
