mellan de två fönsterna syntes också ungefär samma hög af böcker i mindre god ordning torna upp sig, som jag varit van att se i rummet vid hörnet af Piparegränden. Men för öfrigt tycktes god ordning härska, och rummet bar utseende af att vara en bokmänniskas ganska trefliga, till och med smakfulla arbetsrum.
Från bordet reste sig en herre och kom mig till mötes. Jag bockade mig mycket obekant, och han hvilken tycktes vara närsynt skrufvade glasögonen till rätta för att taga mig i skärskådande. En stunds förlägen tystnad uppstod, men afbröts af glasögonsmannens utrop:
»Nå se, det är ju herr . . .»
Han tycktes ett ögonblick söka i sitt minne efter mitt namn, men fann det snart och räckte mig handen vänligt, att icke säga hjärtligt.
Hvad skulle detta betyda? Mannen med glasögonen, som kallade mig vid namn och som tycktes vara hemma på stället, hade visserligen åtskillig likhet med min forne lärare i matematik, och likväl kunde det ej gärna vara samma person. Magister Broms hade redan flera år förut sett ut att vara en gammal karl, bort åt sextio år, tyckte jag. Denne som nu räckte mig handen hade utseende af att vara knappt fyrtio. Hufvudet var visserligen lika stort, det är sant, men ansigtshyn var helt annorlunda, och ögonens uttryck likaledes. Skägget var klippt och ansadt, ett riktigt vackert skägg, utan många grå strån, efter hvad jag kunde se. Håret var ordentligt kammadt, något som jag aldrig funnit vara händelsen med Hans Broms’ gamla hår. Ja, anletsdragen hade en helt annan och
