förvandling hade Blåkullafaster omöjligt kunnat undergå. Jag kände mig betydligt lättare till sinnet.
Herrn i huset hade icke ändrat sig sedan jag senast såg honom, och mina farhågor, att hans ungdomlighet då skulle hafva varit endast en synvilla bekräftades således icke. Han tog emot mig med samma vänlighet som förra gången, visade sig lika glad och hade lika godt förråd på samtalsämnen.
Dessa iakttagelser hade jag redan hunnit göra innan jag förestäldes för frun i huset, men jag får erkänna att jag sedermera under middagens lopp hade mina blickar icke så mycket fästa på mannen som på hans hustru, hvilken föreföll mig vara den älskvärdaste kvinna, jag dittills sett, och den vackraste äfven.
Jag lät den goda anrättningen mig väl smaka, men var dock vida mer upptagen af hvad jag såg och hörde än af mat och dryck. Middagssällskapet utgjordes endast af värden och värdinnan samt den som förtäljer denna sanfärdiga historia, och det var nästan uteslutande de två först nämda som underhöllo samtalet, medan jag mest använde ögon och öron.
Jag tyckte mig aldrig förr hafva deltagit uti ett så intressant samspråk. Det rörde sig mest kring allvarliga ämnen, men gick derföre icke trögt och var långt ifrån tråkigt. Ofta kommo glada afvikelser som gåfvo god anledning till ett obesväradt skratt. Ett och annat påminde mig om de samtal, jag under en förfluten tid haft med magister Broms, men det låg dock icke blott en helt annan ton, utan äfven friskare och vänligare åsigter i allt hvad jag nu hörde. Det var som hade de gamla ämnena icke allenast klädt
