inträffat . . . Se så, slå nu i kaffe åt oss och låt oss tända våra cigarrer. Flyr du, Hulda? Nå, som du vill. Vi måste väl då på en stund försaka ditt sällskap.»
Det var mycket behagligt i den lilla trädgården, hvilken var vackrare än Stockholms trädgårdar i allmänhet bruka vara. Jag dröjde kvar der till långt in på senqvällen. Hvad jag där erfor har jag noggrant upptecknat och återgifver det här, sådant det ännu, efter ett par årtiondens förlopp, står klart för mitt minne.
——————
Hans Broms satt en dag i sina lärda funderingar och lät det stora hufvudet sjunka ned bak om den stora bokhögen på skrifbordet. Han kände sig trött af ett ansträngande arbete som hållit honom fängslad sedan den tidiga morgonstunden. Tankarne följde icke mera i den stränga ordning som han själf önskade. De företogo sig till och med otillåtna utflygter, än hit, än dit. Magistern tyckte slutligen, att han stode bredvid sig själf och med ömkande blickar betraktade sitt eget »jag».
»Gamle Broms», sade han till sig själf, »hvartill tjena dina mödor? Du säger dig älska vetenskapen, men den är en tyrann, som småningom tager ditt lif. Det stora problemet, som du i så många år sökt lösa, skall kanske aldrig gifva vika för dina öfverdrifna ansträngningar. Har du någonsin njutit af lifvet? Aldrig! Du har aldrig varit ung. Barn var du en gång, men ungdomen hoppade du öfver för att genast kunna egna dig åt vetenskapen. Nu börjar du
