händelsevis, in i de vackra ögonen, och då vek genast det dåliga lynnet.
»Men», fortfor den unga flickan, »jag vill själf hafva handledning i matematik.»
»Ni! Ett fruntimmer!»
Det föreföll magistern besynnerligt. Aldrig förr hade sådant händt honom.
»Jag har läst Euklides’ fyra första böcker, men kan icke fortsätta utan hjälp», försäkrade de blå ögonens ägarinna.
»Och jag skulle gifva den der handledningen?» genmälde magistern. »Nå jag må säga!»
Han hade velat skratta kanske, någonting mycket ovanligt för honom, men plötsligt tycktes han finna, att det skulle vara mindre passande, och då såg han åter mycket allvarsam ut.
Den unga flickan omtalade att hon sysselsatte sig med undervisning, fastän det egentligen icke roade henne och ehuru hon själf behöfde lära mycket.
»Hm, ja så!» sade magistern. »Nå ja, ett fruntimmer kan väl icke göra annat än läsa med små barn och sy skjortor, så vidt hon icke lärt sig att sy kläder eller stå i handelsbod. Koka mat är också kvinnans göra, det är sant.»
»Man säger så», invände flickan, »men jag har tänkt försöka mig på något annat samt vill först och främst studera matematik, och derför har jag vändt mig till magistern.»
Följden af samtalet vardt att magistern tog emot en kvinlig lärjunge, något som aldrig förr händt
