honom, och åt denna lärjunge egnade kanske större omsorg än åt någon af sine manlige.
Hulda Ros var en fader- och moderlös flicka. Jordiska ägodelar hade hon icke fått ärfva, men hon hade fått en god uppfostran som med hennes klara hufvud och goda hjärta gjorde henne omtyckt af alla med hvilka hon kom i beröring. Den kroppsliga fägringen skämde ej heller bort det angenäma intryck, man erfor i hennes sällskap. De ungherrar, som lärt känna henne hos hennes faster, gamla fru Ros, som hade »inackordering för gentila herrar», voro alla intagna af hennes skönhet och älskvärda väsende och skulle gärna hafva friat, om hon blott velat visa sig något smickrad af den uppmärksamhet som städse visades henne.
Att hon vore fattig, inverkade visserligen kylande på somliga af dessa herrar, dock icke på alla — så lättsinnig är ungdomen — men att hon hällre stängde sig inne med en bok eller sprang och lekte med små barn än att höra på herrarnes artigheter, kändes på längden något tröttsamt för desse beundrare. Hvarken för smickret eller likgiltigheten visade Hulda sig det ringaste känslig.
Hennes kusin, fru Ros’ egen son, trodde dock att den vackra Hulda omöjligt kunde vara känslolös för honom hvilken var mycket insigtsfullare än de andra herrarne och ägde förmågan att väcka deltagande genom ganska skarpsinniga yttranden. Arthur Ros hade tagit »hofrätten» i Upsala och tjänstgjorde uti rättegångsverken i Stockholm samt kallades häradshöfding, något som visade att han redan sutit som
