domare, »hvilket icke hvem som hälst kommer ut med», enligt hvad han själf brukade säga.
»Kusin Hulda är visserligen litet underlig», brukade häradshöfdingen också säga, »men jag skall nog göra folk af henne, när vi väl äro gifta. Så snart jag får ordinarie tjänst i hofrätten, gifter jag mig, och då skall Hulda min sann få vänja sig af med att läsa matematik och sådant där som icke passar för ett fruntimmer, allra minst för en assessorska som en gång nog stiger till justitierådinna, allt genom sin man, förstås. Då skall hon göra les honneurs i min salong, när jag ser presidenten och hofrättsråden hos mig på en liten priffe.»
Men Hulda hörde icke på hvad kusinen hade att säga. Hon satt på sitt rum och studerade mellan de timmar, på hvilka hon gick omkring och själf gaf undervisning. Ännu för tjugu år sedan vågade ett fruntimmer icke tänka på annan verksamhet än att lemna undervisning, antingen hon själf kunde något eller icke. Hulda kände sig ensam i verlden. Hon saknade en moder, hvilken hon kunde lyckliggöra med sin kärlek, en syster, till hvilken hon kunde förtro sina känslor, en broder, med hvilken hon kunde arbeta för ett gemensamt mål. Hennes omgifning kunde icke ersätta hvad hon saknade.
Sedan Hulda börjat taga undervisning af magister Broms, tycktes en ny verld gå upp för henne. Matematikens studium skärpte hennes omdöme, men det var icke till matematik endast, som lärotimmarne inskränkte sig. Hennes vetgirighet hade alltid varit ovanlig, men tycktes ej känna några gränser sedan
