utrustad flicka skulle vilja gifta sig med Arthur Ros som är en ganska tarflig karl på själsförmögenheternas vägnar. Åldern gör därvid föga till saken.»
»Jo, min bror, det är just det hon vill. Hon är förälskad. Alla tecken tyda på, att kärleken vaknat hos detta undransvärda väsen. En stor förändring har inträffat med henne. Hennes glädtiga lynne har försvunnit. Hon är tankspridd. Hennes hufvud är alldeles icke mera så klart, när hon skall lösa ett problem. Förr, när hon fick se mig, sprang hon glad emot mig, räckte mig handen och ropade sitt skälmaktiga: God morgon, magistern lille. Nu kommer hon med långsamma steg och vill knapt se på mig samt består mig blott en tyst hälsning. Förr öfverhopade hon mig med frågor och såg mig midt in i ögonen med sina undersköna blickar. Nu frågar hon aldrig och slår beständigt ned ögonen. Ack, den ljufva tiden är förbi, då hon spred sällhet och glädje omkring sig, då hon gjorde mitt arbete lätt, min dag kort, mig själf ung, då jag tyckte att jag undergått den skönaste, men underbaraste förvandling. Då var det sol utom och inom mig. Hvad förmår icke en god kvinna! Hvad uträtta ej ungdom och älskvärdhet!»
»Bra, min hederlige Hans Broms. Så tycker jag om dig. Så har jag aldrig sett dig. Så var du aldrig i unga dagar. Nu först har din ungdom börjat.»
Doktorn var både glad och rörd. Han tryckte med vänskapens kraft magisterns hand.
»Hvad befalls?» stammade magistern.
»Du må väl icke själf vara okunnig om att du är kär i din Hulda?» sporde doktorn.
