»Jag!» utropade magistern och såg förskräckt ut.
»Den saken tyckes vara klar», återtog vännen, »och lika klart är att flickan också är kär, icke i sin kusin, den fadde herrn, utan i dig, bror Broms.»
»Hvarför detta skämt?» suckade magistern. »Huru skulle detta älskliga väsen, detta oskuldsfulla harn kunna fatta kärlek till en sådan gammal bokmal?»
»Min vän, du har en själ, och det har flickan äfven efter allt hvad jag kan förstå, men ser du, Arthur Ros har icke fått något af den sorten. En så intelligent ung kvinna kan aldrig tveka i valet mellan dig och en sådan person, som hennes slägting. Tror du mig icke vara så pass mycket diagnost? Hennes lif har varit tämligen tomt hittills, oaktadt allt hvad hon själf gjort för att värdigt fylla det. Nu känner hon sig kompletterad, och så är det med dig också.»
»Men . . .»
»Se så, låt mig tala till punkt. Hvem är det som återgifvit dig lefnadsmod och kraft, då du höll på att förtvifla och i känsla af din sorgliga ensamhet var färdig kanske att göra ett slut på din tillvaro? Hvem är det som håller på att göra dig ung och redan hunnit ett godt stycke på vägen? Hjärtat födes först till lifvet, då kärleken födes däruti. Det är det stora underverket, men som få veta af, emedan de aldrig erfarit verklig kärlek. Din älskvärda lärjunge skänker dig ungdomen, och du beröfvar henne sannerligen icke hennes, då du skänker henne din rika kärlek som höll på att dö ut af brist på ett värdigt föremål, men som nu är så mycket mera lefvande.»
