kappridningsfältet, som vi en, vacker vårdag voro vittnen till ofvanstående samtal emellan tränne af paris-sportens främste. Allt var så lysande och sprittande gladt, så vårfriskt och förhoppningsrikt. Aprilsolen var varm och smeksam, men brände icke kinden som hon kyste. Hon var så återhållsam och nöjde sig med milda småleenden, och därför var hon så eftersökt. »Hela Paris» hade tagit vägen ut till La Marche, som ligger ett stycke bortom Saint-Cloud. Man kom på järnväg eller med hästar och vagn. En del af samlingen hade kanske begifvit sig dit till fots, fastän af fotgängares klass väl icke många hitta till det aristokratiska La Marche. Bruket fordrar, att man till det stället skall resa med »posthästar», d. v. s. med spannridare och i öppen kalesch, i hvilken ej gärna får finnas flera än två personer. Tre uti vagnen är redan för mycket, och fyra är rent af fördömligt. En sådan kappridningsfest är en dyrbar dag för Paris, och litet hvar vill då visa sig lika väl rustad som festens namnkunnigheter.
»Ha, ha, ha, ma chère», hördes från en kalesch à la Daumont med postiljon och pudrade peruker och glänsande galloner, en af den fina verldens präktigaste kalescher med inneliggande damer, tvänne, ej flera, »ha, ha, ha, det är att skratta sig förderfvad åt. Ser ni den der fiacren med fyra épiciers . . . Oh, det är gudomligt, hvad det folket kan göra sig löjligt . . . fyra i en enda fiacre, och hvilken fiacre!»
»Kära Irma, att ni kan ens kasta en enda blick på något så underordnadt. Nej, se hellre på vicomte Maurice, vår lille vän från Maison Dorée. Han är gudomlig till häst.»
