Hvar och en stannade inom hus, sade vi, nej, icke alla. Det var åter kappridning vid La Marche, den sista stora festen för det året. »Hela Paris» kom den gången icke dit, men där voro dock några dussin sportsmen och några damer. Hvad, äfven damer? Ja visst. Bruket fordrar att den sista kappridningsfesten för året ej försummas mer än de föregående. Regn och storm och ofarbara vägar få icke hindra att man uppfyller sina pligter mot verlden.
Där funnos alltså ännu tjusande kvinnor i lika tjusande drägter i praktfulla åkdon, och bjällrorna klingade, och postiljonerna skakade regnet af de pudrade perukerna.
»Det var fasligt, kära Nini», utropade den sköna Irma, som låg i sin yppiga drägt i den öppna kaleschen, »det var fasligt hvad det här regnet förändrar färgen på lilla Follette. Jag hade låtit henne få sin himmelsblå kulör i dag. Min kammarjungfru frågade mig i morgse, om min coiffeur, d. v. s. Folettes coiffeur, skulle gifva det lilla söta djuret en rosenröd nyans för dagen, men jag har ju haft henne rosenröd hela veckan, så jag tyckte att himmelsblå borde passa för i dag. Se, så hon nu ser ut, det älskvärda kreaturet! Stackars lilla hund, som börjar se randig ut. Den coiffeuren förstår icke sin sak. Jag afskedar honom bestämdt.»
»Irma, se där är grefvinnan de Bellegarde! Nu har hon också rödt hår och det tror hon skall kläda henne.»
»Vet ni, ma chère, jag tror att jag börjar förändra nyansen på mitt hår. Nu har jag haft det
