rödt ända sedan jag kom från Baden, och det klär mig, men alla människor färga nu sitt hår rödt, hvilket oändligen retar mig. Man kan då aldrig få vara unique. Om jag vågade för min by, skulle jag färga både mig och Follette i grönt. Det vore åtminstone egendomligt.»
»Åh, det vore förtjusande! Ni har då alltid gudomliga idéer . . . Har ni hört talas om den där engelsmannen som kan göra folk magra genom ett nytt system? Det lär komma att försökas på alla våra jockeyer.»
»God dag, förtjusande Irma och ni evigt leende Nini», utropade baron d’Argentière, som jämte Saint-Amant närmade sig kaleschen. »Jag tror ni slagit er på vetenskapliga samtal och diskutera William Bantings nya system? Men har ni hört talas om duellen i går? Det var grefve . . . nå det kan vara detsamma hvad han heter, som slogs på värja med den unge bankirssonen, hvilken ni vet är förtjust i en mamsell Clorinde. Tänk er, icke en enda skråma! Är det icke futtigt?»
»Ha, ha, ha! Det är rätt åt den odrägliga Clorinde, som nog hade föreställt sig att herrarne skulle sticka ihjäl hvarandra för hennes skull. Nu är hon slagen ur brädet. Icke en enda skråma, åh, det är riktigt rigolot.»
»Baron», utropade Saint-Amant, »se på den där postiljonen. Det var då en märkvärdig likhet . . . men det är omöjligt. Har ni aldrig hört talas om hvart vår vän vicomten tog vägen?»
»Aldrig», svarade d’Argentière. »Han försvann
