det med den enda sysselsättning som passar mig. När ingen ville hjälpa mig och jag icke kunde komma på Bicêtre, vardt jag kusk. Vid högtidliga tillfällen gör jag tjänst som postiljon.»
Den präktige sportsmannen, »kappränningarnes Gud», kunde icke annat yrke, kände ingen annan sysselsättning i verlden än att sköta hästar. Det var hans lefnads uppgift. Hvad skulle han då göra sig till annat än kusk, när ingen ville i olyckan räcka honom en hjälpsam hand?
»Stackare!» mumlade Saint-Amant, »fege usling, som icke kunde jaga en kula genom hufvudet.»
»Och ni är postiljon åt mamsell Irma?» utropade baron d’Argentière.
»Just hon är min härskarinna», svarade ex-vicomten. »Ett ohyggligt väder i dag, och icke en enda absint!»
»Ha, ha, ha», skrattade Saint-Amant och d’Argentière, sporrande sina hästar till ett skyndsamt aflägsnande från det obehagliga granskapet.
——————
